I helgen hade vi träff med flertalet av våra sommarkonfirmander (några missade träffen på grund av att det man brukar kalla den mänskliga faktorn blandat sig i brevutskicken).

Varje år är det samma känsla, man står där med en ny grupp konfirmander framför sig. Vi känner inte varandra, det är lite nervöst, vi vill alla göra gott intryck – vilket för mig och konfirmanderna inte nödvändigtvis betyder samma sak. Vi tar de första prövande stegen på en gemensam väg. Träffarna nu under våren ägnar vi åt att försöka lära känna varandra, men ändå vet jag att när juni kommer så har vi fortfarande en bit att gå och det är då det verkliga äventyret börjar. Och så vet jag att första helgen i juli, står jag med en klump i halsen och ser ”mina” konfirmander springa iväg till sina familjer, vänner och släktingar, nykonfirmerade och förväntansfulla. Då är de inte längre främlingar, då är de härliga ungdomar som jag fått vara med och lära känna under några månader, människor jag delar en historia med och det är underbart.

Varje människa vi lär känna har en gång varit en främling, men av olika anledningar tog man de där första stapplande stegen på vänskapens väg. Ibland blir den vägen inte längre än några steg, men ibland blir det en väg som sträcker sig över år och som kommer vara genom hela livet. Bakom varje främling finns en potentiell vän, det är ganska coolt egentligen och främlingar blir inte lika skrämmande om man tänker på dem som potentiella vänner.

Dela på Twitter

Dela på Facebook