Fördelen med snö och kyla är att det tar längre tid att gå och man får mer tid att tänka.

När jag gick till jobbet i morse, enligt principen två steg framåt ett steg bakåt, dök den norska sången ”Kan man älska utan naken hud” upp i mitt huvud.

En återkommande textdel i den låten är ”Kan man bära upp en fackla ingen vind kan blåsa ut, kan man älska utan naken hud? Kan man skriva ord i sanden ingen våg kan sudda ut, kan man älska utan naken hud?”

För några år sedan hade jag en gudstjänst på det temat som vi kallade  Naken hud. Bortsett från några som missförstod och trodde vi skulle ha nudistgudstjänst så blev det faktiskt en väldigt bra gudstjänst. En gudstjänst om att våga leva fullt ut trotts att inga garantier finns.

Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet, men om vi låter den rädslan styra oss då blir vi fast vid samma hörn hela livet. Då kommer vi se samma gamla väggar, samma del av trottoaren, samma människor hela tiden och till slut kommer vi frysa fast och då kommer det inte längre handla om att vi inte vågar ta steget utan om att vi faktiskt inte längre kan. Snövallarna runt oss har blivit så höga och solida att ingen, varken vi själva eller någon annan kan ta sig igenom dem längre.

Skall vi leva, måste vi våga chansa, kasta oss ut i det okända, med öppna ögon ge oss ut i klar visshet om att vi kommer bli sårade, vi kommer gå på våra nitar, vi kommer uppleva lidande och sorg. Men alternativet, att bli stående – det är värre, för då blir vi ensamma, förhärdade och oförmögna till äkta möten. Dessutom är vinsten av att våga så oändligt mycket större än riskerna för det är i mötet med andra och med det okända som mirakel sker, nya vägar öppnas, nya erfarenheter fås. Så mitt i smällkalla vintern, lite mer naken hud, lite mindre rustning.

Dela på Twitter

Dela på Facebook