I varje gudstjänst, nästan, får vi möjligheten att be om förlåtelse för allt som inte blivit riktigt som vi önskade eller som Gud hade velat. Alla gör vi fel, alla har vi behov av förlåtelse. Men ibland behöver vi nog fundera på vad det är vi ber om förlåtelse för. När gör vi oss själva, andra och Gud illa? Vilka av Guds bud är det vi bryter emot?

Jag tror ett av våra största brott mot Gud och mot oss själva är att vi förminskar oss själva. ”Inte skall väl jag…” ”Vem är väl jag att…” ”Hur skulle Gud kunna älska mig, jag som…”

Gud har skapat oss alla till sin avbild, inom var och en av oss finns en Gudsgnista. När jag förminskar mig själv eller mina förmågor förminskar jag ju faktiskt samtidigt Gud. När jag inte vågar tro att Gud verkligen, ovillkorligen kan älska mig precis sådan som jag är, så intelligensbefriar jag ju Gud, för Gud älskar ju mig, precis sådan som jag är, oavsett vad jag tycker eller tänker. När jag förminskar mig själv så stoppar jag mig själv från en massa roliga saker, en massa upplevelser som skulle kunna berika mitt liv, men som jag inte vågar tro att jag kan klara av.

Jag tror inte vårt största problem idag, för de flesta av oss, är att vi förhäver oss, trampar på andra. Nej, jag tror vårt största problem idag är att vi så lite framhäver oss själva, att vi så lite är stolta över våra egna förmågor eller över det vi åstadkommit.

Lite mer stolthet över att jag är en fantastisk Guds skapelse, med en otrolig förmåga att skapa, uppleva och älska, då tror jag vi får ett klart bättre samhälle och en roligare värld.

Dela på Twitter

Dela på Facebook