Allt som oftast talar vi om tidsbrist. Jag är så inställd på att jag lever i en värld av tidsbrist att jag ibland missar de ögonblick när man plötsligt får tid över. Istället för att njuta av det där glappet i en tätt planerad vardag blir jag stressad över att jag bara är helt sysslolös, inte har något inbokat och min första respons blir att försöka fylla den här luckan med något jag inte riktigt hunnit med annars.

Men att sitta ner och göra ingenting, det är inte nödvändigtvis att vara sysslolös. Jag tror egentligen att det är en livsnödvändighet att ha tid som är oplanerad, tid att bara vara, tid där vi inte är på väg någonstans eller känner att vi borde göra något. Jag är dålig på det där, känslan att det alltid finns något jag borde göra istället brukar komma smygande. Men jag är också lyckligt lottad, jag får leda Stillheten vid Gröen en gång i månaden. Att bara få sitta, i tystnad, i detta vackra kapell, se ut över sjön och göra absolut ingen ting i 30 minuter. Det är för mig himmelriket. Kanske lite tragiskt att jag måste förkläda mitt eget behov av att göra ingenting i en skyddande mantel av jobb. Och när jag sitter där i tystnaden och ser ut över sjön, då är jobbet långt borta och jag hör Guds röst tydligare än någonsin inom mig, den viskar ”Du och jag Susanne, du och jag”, inget mer. Så sitter vi där jag och Gud, i tystnaden, och njuter av att vara tillsammans och göra absolut ingen ting.

Den som vill får gärna göra mig sällskap i sysslolösheten. Välkommen till Gröenkapellet varje onsdag kl 19.00 för en stund av stillhet.

Dela på Twitter

Dela på Facebook