Jag läster berättelsen om lärjungarna påväg till Emmaus (Luk 24:13-35) och två ord slog mig, lyssna och vänta.

Ibland vill vi så himla gärna att alla andra skall vara på precis samma plats som oss när det gäller tankar, känslor och inte minst tron. Det är så lätt att försöka pressa dem dit, i all välmening - för jag har det ju så bra, där jag är. Men det funkar oftast inte. Vi människor har nog någon liten åsne-gen någon stans för när någon försöker tvinga oss i en viss riktning är det lätt att sätta hovarna i marken och vägra gå åt det håller oavsett vad som hägrar där bortåt vägen.

Men Jesus tvingar sig inte på, han lyssnar, han fångar in vart lärjungarna befinner sig känslomässigt och så väntar han på inbjudan att dela deras middag och då uppenbarar sig rätt tillfälle. Lärjungarna är redo, Jesus ser hur deras hjärtan öppnas och han tar brödet, delar det och lärjungarna ser äntligen vem det är som gått med dem denna långa väg. Att lyssna och vänta på en inbjudan, ingen dum läxa att lära sig, varken som kristen eller som medmänniska.

Dela på Twitter

Dela på Facebook