Jag har en favorit psalm som inleds med ”Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud” (Psalm 787)

Jag tänker på den när jag lyssnar på mina barn när de pratar om allt de vill. Alfred vill just nu bli polis, astronaut, sopgubbe och rymdrobot. Hanna vill bli allt som hennes bror vill.

Jag vet att de inte kommer kunna det. Polis eller sopgubbe är nog möjligt men astronaut är osannolikt och rymdrobot vill jag nog säga omöjligt. Men jag biter mig i tungan och låter de drömma och tro att de kan bli precis vad som helst.

Så minns jag när jag var liten och trodde att jag kunde gå till världens ände om jag bara följde vägen som gick förbi vårt hus. Jag fick bara gå bort till korsningen för mamma och pappa, men jag visste att bortanför korsningen, där låg hela världen öppen för mig. Så en sommardag bestämde jag mig, nu var det dags, nu skulle jag pröva och se vart vägen gick. Jag packade en liten ryggsäck med det nödvändigaste, ett par kottar, lite saft, en bit snöre, några kakor, några legobitar och min bästa gosehund och så gick jag. På väg ut genom grinden möter jag min äldre bror, som frågar vart jag är på väg. Jag berättar om mina storstilade planer om att gå till världens ände. Han skrattar, så som bara stora bröder kan, och säger till mig att det kommer inte att gå, för efter korsningen kommer bara hoppbacken och efter hoppbacken kommer skogen och ängen och elljusspåret och sedan kommer jag vara så trött att jag inte vill gå längre. Jag tittade på honom och sa ”Du är ju knäpp” och så gick jag.

Jag kom aldrig till världens ände, mamma hittade mig lagom tills jag kom till ängen. Vi fikade mina kakor och min saft och så gick vi hem igen och jag var nöjd med mitt äventyr. Jag mins än idag hur dum jag tyckte min bror va som inte trodde vägen ledde till världens ände.

Det finns något härligt i barn och deras förmåga att inte se hinder eller svårigheter utan bara se möjligheter. Det är något oförstört över det. Och vissa människor får behålla den förmågan långt upp i livet och det är de människorna som uppfinner fantastiska saker, skriver underbara böcker, skapar storslagna konstverk, får människor att skratta eller blir lärare för ungdomar som andra dömer ut som hopplösa. Tänk om de inte fanns? Tänk om alla var så stora, så genomtänkta att de bara såg till sannolikhet, till rationella argument, bara gav sig in i projekt som sannolikt är genomförbara. Då skulle så oändligt många mirakel aldrig ske, gränser skulle aldrig flyttas och inte en enda omöjlighet skulle förverkligas. Hela Guds plan skulle gått om intet innan den ens börjat. Tack gode Gud för alla som håller sig nära marken och ser möjlighetens mirakel i allt som är.

Dela på Twitter

Dela på Facebook