Vad snabbt man glömmer. När man hukar sig i snålblåsten och försöker skydda sig mot regnet som obarmhärtigt söker sig innanför klädernas värmande skydd har jag lätt att avsky vintern i den här delen av Sverige. Jag glömmer de underbara vinterdagarna som föregått, där solen gnistrat i ett tjockt täcke av skinande vit snö. Istället ser jag bara gruset som ligger och skräpar överallt, grå snö som kämpar för att överleva de obarmhärtiga två plusgraderna och blankisen som tvingar mig att hasa mig fram i en oro över att ramla. Men plötsligt så händer det, solen bryter igenom, en varm smekning mot kinden. En hälsning från en vår som ännu är några veckor, kanske månader bort, men som finns där, väntandes, hoppfull med löften om nytt liv.

Och visst är livet lite som vädret. Just när man är mitt i det mörka, det svåra så är det så lätt att glömma till och med de skratt som var så självklara bara några dagar tidigare. Man ser sig omkring och man ser ingen väg ut, man ser hopplösheten, ensamheten, sorgen. Man glömmer så fort. Men så plötsligt så händer det, ett vänligt ord, värmen och ljuset som bryter igenom. En glimt av framtiden som ligger som ett löfte framför oss. En påminnelse om ett liv som inte stängs in under rädsla eller smärta, ett hopp om ett liv jag glömt känslan av. Och plötsligt kan jag räta på mig, jag vågar lyfta blicken och ser åter på morgondagen med tillförsikt.

Jesus säger ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”   (Joh 8:12)

Dela på Twitter

Dela på Facebook