Du är här

Allhelgona - för både döden och livet

Under allhelgonahelgen är vi många som beger oss till kyrkogården för att tänka på de nära och kära som lämnat oss. Men helgen finns inte bara till för att tänka på döden, utan också för att tänka på livet, menar Peter Bratthammar, kyrkoherde i Landvetter Härryda pastorat.
Bild på Peter Bratthammar.
Peter tror att många tårar fälls inför tanken på att man själv ska dö en gång.

– Kyrkogården har fått en renässans på ett helt fantastiskt sätt. Vi märker att fler går ner till gravarna året runt, men under allhelgona exploderar det. Man vallfärdar hit, gör det fint och pratar om sina anhöriga. Ja, det är otroligt att se hur kyrkogården ändrar karaktär allteftersom ljusen tänds och gravarna smyckas. Sedan några åt tillbaka går vi i personalen ut på kyrkogården och möter människor som står vid sina gravar. Det är väldigt nära till goda samtal. Att få göra något handgripligt, som att ta med sig sin lykta och tända den, är en viktig del i sorghanteringen, menar kyrkoherden.

Balansgången mellan att leva livet, men samtidigt låta döden ta plats, är svår. De flesta av oss undviker helst att tänka på och prata om döden. Enligt Peter är det viktigt att stanna upp och vara närvarande när sorg och saknad väl inträffar. Genom det kan man få ett perspektiv på livet som annars går till spillo.

– Döden behöver få sitt utrymme och man ska inte gömma sig, men samtidigt måste livet levas här och nu. Allhelgona handlar bland annat om att omvärdera livet. Kanske kan en kväll med tillsammans med mina nära och kära vara mer betydelsefullt än att jaga framgång och statusprylar. Människor får under Allhelgona en chans att fundera kring var de befinner sig i livet och vad som verkligen är viktigt.

Peter Bratthammar tycker att man ska våga se de nyanser som döden kan ha. Mitt i sorgens innersta kan det enligt honom finnas något mycket vackert.

– En sjuk människa är märkt av sitt lidande. När det är borta så blir allt så lugnt. Det kan bli fint och stillsamt. När döden kommer måste livet ta time-out.

– Döden är och förblir något som människor är mycket fascinerade av på något märkligt sätt. Döden skrämmer oss, den är så påtaglig och kan antingen vara lurig och smyga sig på eller plötsligt slå ner i våra liv. Du kan nog aldrig bli ’du’ med döden och ändå är döden för en kristen egentligen bara ett intervall, ett kort steg, mellan det jordiska livet och det eviga livet, säger han.

Peter tror att en del av känslorna och tårarna som kommer i samband med en närståendes död även kan vara en förberedelse för ens egen framtida bortgång.

– Jag tror att många tårar fälls inför tanken på att man själv ska dö en gång, säger han, men poängterar samtidigt att förberedelser för den egna döden inte får ta för stor plats. Då kan den bli destruktiv.

– Vi kan inte göra som man gjorde på medeltiden, då hela livet handlade om att förbereda sig för döden. Det tror jag inte är meningsfullt och knappast något man orkar med i längden.

Peter Bratthammar fick själv uppleva sorg när hans mamma för fem år sedan gick bort. Genom att använda sig av sina egna råd om att vara närvarande såg han att det som han älskade så mycket och det som enligt honom utgjorde hans mammas personlighet inte fanns kvar. 

– Mammas döda kropp var som ett skal. Jag kände igen mamma, men hennes karaktär fanns inte längre. Det var väldigt tydligt. Jag tror att man ska vara närvarande och inte rygga tillbaka, utan se, känna och röra vid den döda. Ju mer man gör det desto bättre kan man hantera döden, som oftast inte är så skrämmande som man tror.

Hur påverkade det dig som präst att vara så närvarande i din mammas död?

– Jag är professionell när det gäller andra, men när det kommer till ens närmaste så är det en annan sak. Det måste få finnas känslor. 

Hur har du kunnat ta tillvara på den erfarenheten?

– Jag vet precis hur det känns att förlora en förälder. Att kunna relatera till den erfarenheten och säga att ”jag vet hur du känner” kan vara till stor hjälp. Min erfarenhet berikar mig faktiskt, och gör mig kanske till en bättre präst. Om man orkar så är det bra om man kan vända något jobbigt eller något sorgligt till något bättre. Så tänker jag ofta, säger Peter Bratthammar.